Igår var det första gången på riktigt länge som jag grät riktigt ordentligt. Låg i sängen och grät nästan ögonen ur mej, medan jag skrev sms åt Delli som var söt och lyssnade. Jag är tacksam.
Jag vet verkligen inte vad som håller på och händer åt mig. Jag vet inte vad jag gör eller borde göra. Allt känns för mycket och alldeles hopplöst.
Bara tanken på skolan får mig att vilja gråta och ge upp direkt, men jag kan ju inte göra det heller.
Jag är alldeles borttappad. Jag vet inget längre.
Lunarstorm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar