Sitter och lyssnar på Jeff Buckleys Hallelujah. Funderar över allt möjligt. Dagen och livet i allmänhet. Brett ämne eller hur...?
Mörkt och dystert ibland och soligt och underbart ibland. Sånt är det. Man borde koncentrera sig på de positiva och soliga stunderna, men det är så svårt ibland. Det är ju alltid det svåra och jobbiga och dystra som sväljer en hel och släpper inte taget. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Så tror jag. Men det kan vara så att jag är negativt inställd till detta.
Deprimerad. Ja, visst. Jag har hört det alldeles för ofta, men ingen diagnos finns. Jag vill nästan inte ha en. Kasta inte det ordet åt mig är ni snälla. Jag är nedstämd efter allt som hänt i mitt liv, visst.
Jag vill kanske bort, men jag vill inte dö. Jag säger alltid att jag vill bort, men det betyder inte att jag kommer att hoppa ner från närmaste tak.
NU känns det jobbigt att gå tillbaka till Sveps. Efter att ha blivit hemskickad därifrån och sättet som Oskar sa det så känns det inte så roligt att gå tillbaka. Jag vill nästan vägra och det är inte alls roligt. Jag vill gå, men jag vill inte. JAG ÄR LITE RÄDD.
Har lust att skicka sms åt Camilla imorgon på morgonen och bara berätta att det känns jobbigt, men jag vet inte. Blir jag en börda för henne om jag gör det? Kommer hon att tycka att jag är jobbig om jag gör det?
Jag hatar detta så mycket.
Jag vill gråta.
Lunarstorm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar